Höger eller Vänster hjärnhalva
juni 10th, 2009 — 10:31f m
Category: Nygamalt
Soldyrkaren
april 1st, 2009 — 8:38e m
Min ”soldyrkan” har bara blivit intensivare med åren. Om det beror på härkomst eller D-vitaminbrist låter jag vara osagt.
Men nedan betraktelse klingar gott.
Skärmsläckarns skärmsläckare
mars 19th, 2009 — 9:52e m
Ok, just när jag trodde att skämsläckare var ett passerat kapitel dyker den här upp. Sällan har jag sett något så snyggt i skrivbordsdöd. Och så ska det så klart vara japaner till sånt… über coolt!!!
Bokstäver i spännande tappning
mars 15th, 2009 — 10:12e m
Kom aldrig för sent till denna utsökt finurliga lilla bok
av Marion Battaille. Finns hos AdLibris
februari 19th, 2009 — 11:29e m
Har upptäckt en rörelse i Frankrike som går ut på transparenta skärmar. Märk väl, utan photoshopmanipulering! se mer här»
tankeväckande experiment
februari 17th, 2009 — 9:40e m
A man sat at a metro station in Washington DC and started to play the violin; it was a cold January morning. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time, since it was rush hour, it was calculated that thousands of people went through the station, most of them on their way to work.
Three minutes went by and a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried up to meet his schedule.
A minute later, the violinist received his first dollar tip: a woman threw the money in the till and without stopping continued to walk.
A few minutes later, someone leaned against the wall to listen to him, but the man looked at his watch and started to walk again. Clearly he was late for work.
The one who paid the most attention was a 3 year old boy. His mother tagged him along, hurried but the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk turning his head all the time. This action was repeated by several other children. All the parents, without exception, forced them to move on.
In the 45 minutes the musician played, only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32. When he finished playing and silence took over, no one noticed it. No one applauded, nor was there any recognition.
No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world…
He played one of the most intricate pieces ever written with a violin worth 3.5 million dollars.
Two days before his playing in the subway, Joshua Bell sold out at a theater in Boston and the seats average $100.
This is a real story. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and priorities of people. The outlines were: in a commonplace environment at an inappropriate hour: Do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize the talent in an unexpected context?
One of the possible conclusions from this experience could be:
If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing the best music ever written, how many other things are we missing?
Hansson och Jonzon
november 30th, 2008 — 1:08f m
Var inbjuden att se Bob Hansson och lillbrossan (Kristoffer Jozon) på Konserthuset/Stenhammarsalen här i Göteborg med Heja Världen. Det var en frihetens kavalkad med skratt och tårar, allt med sin egen prägel. Krisses sång och spel gjöt samman Bobs smattrande ord-danser, fyllda av öppenhet och dråplig klarsyn. Jag fick en grundlig känsla av att vi alla ”sitter i samma båt” och att igår och imorgon bara sker här och NU.
Tack Bob och lillbrossan!!!
Egentligen onsdag
november 19th, 2008 — 11:42e m
Igår tisdag var jag på fackförbundet DIKs (dokumentation, information, kultur) givande tillställning på Gothia Tower här i GBG. ”Karriär Rebell” var rubriken som signalerade nya sätt att se på fyrsprång i arbetslivet. Jag var en smula undrande när de två för mig okända ansiktena, komikerna Anna Granath och Christopher Linnell rusar in i värsta halleluljamannér och öser coachingfloskler över oss. Men, ganska snart förstår jag ironin. De presenterar varandra med sedvanlig standup distans och ger oss bilder från sina egna karriärer. Syn bara att standup nuförtiden är så likriktad i sitt uttryck och struktur – det märks liksåm att det gåtts kurs.
Kvällens höjdpunkt blev för mig ändå arbetsmarknadspedagogen Torild ”äntligen måndag” Carlsson. Med klar stämma och en öppet anslag visar han upp en tydlig historisk bakgrund till den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fram tonar ett arv från armén vars termer lever kvar än idag på vår arbetsmarknad. Ord som rekytering, befodran, delegering och personalavdelning var några exempel, ett arv från i-landsepoken, industrisamhället som vi de flesta av oss inte saknar.
Men mest slående var parallelen till barnets först trevande försök och övningar i parbildande. ”Vill du va med mig?” ”Vill du ha mig?” eller lappar som skickas med fråga chans. I samma infantila stadium står vi idag när vi söker ett nytt jobb. Vi skickar våra lappar, kommer till anställningsintervjun med en smått desperata tilltro att bli sedda och sållas bort med vaga underlag. Av egen erfarenhet dömt att ”misslyckas” och även om jag får napp, visar det sig kanske inte passa en alls, kolla bara här:
[kaltura-widget wid="4qgkaoy8z8" width="410" height="364" addpermission="0" editpermission="3" /]
Om den inte syns så uppdatera sidan några gånger!
Jag kommer nog fortsättningsvis se mig om efter något som passar mina preferenser och vad jag kan tillföra det nya sammanhang. Efter väl avvägda timmarna två gick jag där ifrån milt upprymd med en påse i hand innehållande information och en vackert sammetsröd anteckningsbok med blanka oskrivna karriärsblad.